Archive for the ‘same shit different day’ Category

Gamla synder

Ja det är vad jag lever med varje dag just nu. Varje dag blir jag anklagad för att ha ihop det med den ena eller den andra. Största hoten är tydligen en gammal kompis som bor 50mil här ifrån. Samt en av mina kollegor.

JAG ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR VARJE DAG. I vilket normalt äktenskap misstror man den andre hela tiden? Jag är så trött på att ha det så här. Trött på att vara kontrollerad. Varför ska det vara ok att gå igenom min telefon bara för att. När jag frågar får jag bara: vadå spelar det någon roll, har du något att dölja?
Om jag har något att dölja? Jag kan inte ens gå på toa utan att du ska veta om det.

Denna gången eskalerade allt för att jag bad om lov ( !? ) att träffa en kompis hemifrån på en fika. Det var kört, jag borde ha förstått det men dum som jag var bad jag om lov.

Jag känner mig instängd, att behöva be om lov för att göra något känns så fel. Det känns som att bo hemma och vara 14år. Jag vill inte göra saker själv eller utan min familj men jag vill inte behöva be om tillåtelse för att göra något heller. Ett äktenskap ska vara byggt på tillit inte misstro.

Allt känns fel, jag känner mig bara ledsen och arg. Vi når inte varandra just nu.

No Comments »

Vila i frid kära du

För 18år sedan träffades vi. Vi var båda ganska nya där vi var. Du hade träffat min svärfar och jag hade träffat hans son. Visst ni hade väl träffats ca 2år tidigare men nu ska vi inte vara petiga.

Det finns så många minnen där du spelar en central roll.
Minns och ler, alla kvällar på pizzerian, vi delade ofta på en flaska vin eller två! Trots att jag inte var tillräckligt gammal ;)
Vi har varit i Stockholm, på San Torini, Halmstad, Bollnäs, Söderhamn och många andra ställen.
Vi har kämpat oss igenom begravningar, födslar, sjukdom. Nu står vi här för den sista sjukdomen kunde vi inte fixa. Cancern tog dig, efter nästan 2års kamp fick du somna in i tryggheten av din familj. Klockan 02.00 den 4 februari tog du ditt sista andetag i denna värld. Nu har du fått din vila, din kamp är slut.
Tyvärr hade jag inte möjligheten att sluta upp vid din sida vid ditt sista andetag. Så jag önskar att jag kunnat vara där.

Visste du hur älskad du var? Jag hoppas verkligen att du visste det. Vilken viktig person du var för vår familj. Du var länken som höll allt samman. Barnen avgudade dig! Vi vuxna oxå, visst kunde det huggas och gnabbas med det är livet.

Igår den 28 februari kl 12.00 samlades vi alla i rengsjökyrka för ett sista farväl.

20140301-205141.jpg

20140301-205223.jpg

20140301-205247.jpg

20140301-205257.jpg

20140301-205309.jpg

Tack Kristina för 18år fyllda av omtanke, familjeliv, skratt, gråt, gräl, blommor, fester och galenskap.

No Comments »

Försvunnet?!

Helt jävla otroligt!!! Jag har blivit av med mina ringar. Har inte haft dem på fingret på säkert ett år men har haft dem runt halsen. Och nu är de borta. Hade de i träningsväskan på karaten igår och imorse när jag skulle ta på mig dem så är de borta. Har ringt arenahallen och där är det ingen som hittat dem. Har kollat med sensei och han har inte sett till dem.

Okej att man stjäl men vigsel och förlovningsringar? Vad är vitsen? De har inget större pengavärde men det emotionella värdet är desto högre.

Det gör mig så ledsen…

No Comments »

Jag mot världen?

Det är du och jag mot världen, det är så det brukar va…
Men vad hände? Det är jag mot världen, jag känner att jag står ensam. Det är läxor, planering, mat, handling, skola. Allt ska funka och jag upplever att bollen ligger hos mig. Ber jag om hjälp med matlagningen så blir det krig, ber jag om hjälp med läxorna så blir det krig med barnen. Ska det vara så jävla svårt att inte alltid göra saker på sitt sätt? Varför kan man inte acceptera att alla inte vill lyssna på ett mässande och mantra om hur man gör saker. Varför kan man inte försöka att se saker från andras synsätt. Om man lär sig bättre genom att traggla och repetera så är det så man lär sig, bara för att du inte gör så betyder det inte att det inte är rätt.

Det ska bokas samtal med skolan, inte jävla chans att jag hinner det innan jul men nig fan är det jag som ska ta det för jag har ju en massa åsikter. Klart som fan att jag har åsikter, skolan blir bara konstigare och konstigare. Mini har fått i läxa att intervjua en släkting om hur det var när de gick i skolan. Men ursäkta, var det hans eller min läxa? Jag ska skriva ner svaren på frågorna och skriva rent det så att skolan sedan kan läsa det. Vad gjorde han? Ringde ett samtal….
Jag fattar inte riktigt varför barnen måste ha läxor. Jag menar, när jag slutar för dagen så har jag jobbat klart. Jag tar inte med mig jobbet hem. Men barnen de ska slita som djur. För att inte snacka om kraven på oss föräldrar. Vi ska kunna allt. Behövs skolan ens? Räcker det inte att vi utbildar barnen själva? Vi ska ju kunna allt och lite till.

Varför är det så svårt att ta till sig något som andra säger? Jag känner att jag pratar med en vägg, jag når inte fram till min man när det kommer till att få honom att förstå hur jag tänker och känner gällande barnen och skolan.

Ingen människa är den andra lik.

Hjälp mig, förstå mig!!!

Btw Kalle är död. Mini hittade honom i sin bur i morse. Stackars söta lilla Kalle.

20130918-235031.jpg
RIP Kalle <3

No Comments »

Då kom det…

Beskedet som vi inte ville ha, vetskapen om att ett liv ska ta slut. Att en människa som vi älskar inte längre kommer att finnas hos oss. När livet tar slut vet vi inte ännu men vi vet att det inte finns mer som dagens läkekonst kan göra. Hoppet är ute, det finns inget vi kan göra. Det finns ingen som hör våra böner, ingen som ger svar på fråga ”varför”. Detta är något som man läser om, något som drabbar andra men inte oss, inte vår familj. För vi är speciella. Vi är så speciella att vi blivit utvalda till att ta oss igenom detta. Det kommer att stärka vissa av oss men också sänka andra.
Hur förklarar man för barnen? Vi har redan pratat om det men jag tror inte att de förstår innebörden av det. Mini säger jag vet att Kristina kommer att dö men förstår han vad det innebär att dö? Förstår någon vad det innebär att dö? Vet du? Vet jag? När vi väl är där så kan vi inte ge svaret för då är det för sent.
Maktlösheten att inte kunna göra något, egoismen i att känna saknad och sorg. Att vara ledsen för sin egen skull, det är ju saknaden som gör ont. Det gör ont i själen på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

Alla har förlorat någon eller kommer att förlora. Det blir inte lättare, nästen svårare för man vet hur ont det kommer att göra. Hur sorgen och saknaden kommer att riva i kroppen, hur maktlösheten ännu en gång gör sig påmind.

No Comments »

WP Login