Archive for januari, 2012

Jag

Jag har äntligen blivit vuxen, eller tja jag har tagit ett beslut som har fått mognat fram under en lång tid. Men innan jag berättar vad jag tagit för beslut så måste jag berätta min syn på saken.

Vad ser ni när ni tittar på mig? Va ärliga en stund. Vi ska prata om ytan inte djupet.
Jag ska berätta vad folk ser, de ser en dum människa. Jo så är det, feta människor är det samma som dumma. Man blir genast klassad som dum om man är fet. Eller som jag läste på Facebook här om dagen, alla feta människor ser ut som killar. Jaja personen som knäckte ur sig detta är väl inte speciellt smart men det väcker en tanke.
Men grejen är att jag ser inte en fet människa när jag ser mig själv i spegeln. Jag vet hur jag ska se ut. Jag ser ut som vilken person som i mina tankar. Men så ibland så ser jag min spegelbild i ett fönster och då ser jag verkligheten. Den grymma verkligheten. Jag ser hur jag verkligen ser ut, jag ser hur jag inte vill se ut.
Jag är medveten om riskerna med att vara fet, hur det skadar kroppen. Vad som kan hända. Det är därför jag gör detta. Det är därför jag kryper till korset, därför jag ber om hjälp. Jag hoppas bara att jag kan få den hjälpen som jag ber om. Hjälpen att inte längre vara dum, se ut som en kille eller vara förskräckligt fet.

Jag vill inte att mina barn ska skämmas över mig eller att de ska förlora mig förtidigt bara för att jag inte brytt mig om att ta hand om mig själv. Men trotts mina försök så händer det inget den står still eller ökar. Jag kan inte längre hålla på så här och jag är trött på att inte orka.
Jag är nervös inför besöker i morgon, rädd för vad jag kommer att få höra. Hur jag kommer att känna mig, den totala förnedringen som finns där.

No Comments »

120114

Ibland händer det bara. G skulle på karateträning med elitgruppen idag och M skulle leka med kompis. Helt plötsligt hade vi nästan två timmar utan barn och utan måsten. Jag kan inte minnas när detta hänt sist. I vanliga fall när vi är utan barn är det för att vi har något planerat men inte idag. Vi gjorde det enda rätta. Vi tog vara på tiden, åkte och fikade på espressohouse på eurostop. Han prata om allt och inget, jag vet inte om min man uppfattade hur mycket jag uppskattade det hela men jag hoppas det.

G tränade karate i två timmar, jag är så imponerad av hans vilja. Han tycker verkligen att det är skoj. Vi pratade även med sensei om M och hans prestationer för vi har funderat på om han skulle byta grupp och träna med vitbältarna för att få lite mer träning från grunden. men sensei tyckte inte det låt honom leka sig till det. Jaha där ser man. Tanken var ju att jag skulle börja träna med M för att kunna hjälpa honom. Nu blev det inte så men jag funderar på att börja iallafall. Båda killarna har lovat mig att vara med och träna med mig isåfall. Det verkar vara en jäkla bra träning. Ska testa på tisdag sen får vi se.

No Comments »

Imzadi

Jag lärde mig ett nytt ord som jag aldrig tidigare haft vetskapen om, jag gillar ordet. Det är fint men mest av allt det är ett starkt ord…

Imzadi

Say the word
and most will look perplexed.
The word is new,
but the concept has
existed through out time.

An image.
A thought.
An unnamed longing.
A part of ourselves
we didn’t know existed.

It’s roots
are in fantasy.
But it’s conception
is within the soul.

Imzadi

Soulmate

Beloved

First

More than first love.
First to touch the heart.
First to find the soul.
First to reach the center of
our core and being.
First to link as none other has.

Beloved.

Treasured.

Connected.

A part of who I am
and what I will be.

Imzadi knows me
as none other can.

Imzadi sees me
when I can’t see myself.

Imzadi loves me
in spite of myself.

Imzadi is always with me,
even when I am unawares.

Imzadi is destiny.
Imzadi never leaves.

Imzadi is a truth
for our lifetimes.

Imzadi is love
but is more.

Cherished

Nurtured

Celebrated

Soulmate

Beloved

First

Imzadi

 

No Comments »

Jag

mår skit. Jag kan inte riktigt förklara varför det bara är. Det känns som att hela världen ligger på mina axlar. Det känns som att förr har hunnit i kapp och vill göra upp. Men vad finns det att göra upp om? Är det inte jag som har lidit mest? Vem har rätt att dömma någon annan? Vem är det som bestämmer över livets rätt och fel? Vad är det som gör att vi gör det vi gör? Det finns så många frågor men inga svar. Vem har jag att prata med? Ingen. Att prata med min man om detta slutar bara i gräl jag har försökt förr. En vän? Nej jag kan inte släppa in folk så nära att de kan ta del av det.

Just nu är det på det stadiet att jag nästan brister i gråt när någon frågar hur det är. Som tur är är det inte många som gör det, frågar hur det är alltså.
Men jag hade en pat i dag som givetvis gjorde det. Hur är det själv då, du ser trött ut sa denne till mig, jag kände genast hur det började bränna i ögonen och jag haspade ur mig en otroligt dålig lögn om att jag suttit uppe för länge kvällen innan.

Det hela började för ungefär en vecka sedan i Ullared. Låter det dumt? Japps det tycker jag med.
Jag fick syn på en person från mitt tidigare liv. Just då reagerade jag inte spec mycket på det, det är ju något jag lagt bakom mig. Låst och begravt i ett mörkt hörn någonstans inom mig. Men det är som att någon öppnat pandoras ask och släppt ut allt. Det blir lätt så när man bara ska begrava utan att reda upp.
Ingen ting känns lockande just nu, allt känns mer eller mindre som skit. Jag vill inget samtidigt som jag vill en massa.

Varför är det ingen som ser detta på riktigt, varför kommer ingen och håller om mig och bara låter mig få vara dör tills allt det onda gått över?
Jo för att i slutändan är man alltid ensam.
När jag vaknade i morse kändes det inte lika hemskt, för en stund kändes det riktigt underbart. Jag hade som st på min mans arm och jag vaknade så nära honom. Kände hans värme och närhet, trygghet. Tyvärr försvann känslan igen när jag insåg att jag var tvungen att stiga upp.

No Comments »

WP Login