Då kom det…

Beskedet som vi inte ville ha, vetskapen om att ett liv ska ta slut. Att en människa som vi älskar inte längre kommer att finnas hos oss. När livet tar slut vet vi inte ännu men vi vet att det inte finns mer som dagens läkekonst kan göra. Hoppet är ute, det finns inget vi kan göra. Det finns ingen som hör våra böner, ingen som ger svar på fråga ”varför”. Detta är något som man läser om, något som drabbar andra men inte oss, inte vår familj. För vi är speciella. Vi är så speciella att vi blivit utvalda till att ta oss igenom detta. Det kommer att stärka vissa av oss men också sänka andra.
Hur förklarar man för barnen? Vi har redan pratat om det men jag tror inte att de förstår innebörden av det. Mini säger jag vet att Kristina kommer att dö men förstår han vad det innebär att dö? Förstår någon vad det innebär att dö? Vet du? Vet jag? När vi väl är där så kan vi inte ge svaret för då är det för sent.
Maktlösheten att inte kunna göra något, egoismen i att känna saknad och sorg. Att vara ledsen för sin egen skull, det är ju saknaden som gör ont. Det gör ont i själen på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

Alla har förlorat någon eller kommer att förlora. Det blir inte lättare, nästen svårare för man vet hur ont det kommer att göra. Hur sorgen och saknaden kommer att riva i kroppen, hur maktlösheten ännu en gång gör sig påmind.

Leave a Reply


WP Login