Härdad och kall

I mitt jobb möter jag människor i livets alla skeden. Människor som går i genom sorg och glädje. Många är de som kämpar med en sjukdom synlig eller dold. Många livsöden och historier har jag fått berättade för mig. Vad kan man säga? Ett par tröstande ord, ett leende eller en kram. De räcker inte långt men ibland kan det lilla räcka för att man ska orka vidare. Men jag känner mig härdad, jag kan visa och ge sympatin men jag kan oxå låta det rinna av mig när det är klart. Jag behöver inte gå och fundera på det. Det stannar där jag fick det.

Men när sjukdomen drabbar ens nära och kära, så önskar jag att jag inte visste det jag vet. Att kunskapen jag har inte fanns där. Att jag var novis och trodde på vad som sas till mig. Men nu är det inte så, jag förstår och kan dra egna slutsatser av informationen.
Just nu väntar vi på besked om en som betyder otroligt mycket för oss. Vi väntar på svar om vad det är som drabbat. Vad det är som gör att det är som det är. Som anhörig är det svårt att hålla sig lugn och bara vänta. Jag vill ha svar NU. Jag vill få mina misstankar krossade, jag vill ha FEL. Det drabbar andra inte mig och min familj.

Inget blir som man planerar och livet har dödlig utgång.

Leave a Reply


WP Login