Då kom det…

Beskedet som vi inte ville ha, vetskapen om att ett liv ska ta slut. Att en människa som vi älskar inte längre kommer att finnas hos oss. När livet tar slut vet vi inte ännu men vi vet att det inte finns mer som dagens läkekonst kan göra. Hoppet är ute, det finns inget vi kan göra. Det finns ingen som hör våra böner, ingen som ger svar på fråga ”varför”. Detta är något som man läser om, något som drabbar andra men inte oss, inte vår familj. För vi är speciella. Vi är så speciella att vi blivit utvalda till att ta oss igenom detta. Det kommer att stärka vissa av oss men också sänka andra.
Hur förklarar man för barnen? Vi har redan pratat om det men jag tror inte att de förstår innebörden av det. Mini säger jag vet att Kristina kommer att dö men förstår han vad det innebär att dö? Förstår någon vad det innebär att dö? Vet du? Vet jag? När vi väl är där så kan vi inte ge svaret för då är det för sent.
Maktlösheten att inte kunna göra något, egoismen i att känna saknad och sorg. Att vara ledsen för sin egen skull, det är ju saknaden som gör ont. Det gör ont i själen på ett sätt som är svårt att sätta ord på.

Alla har förlorat någon eller kommer att förlora. Det blir inte lättare, nästen svårare för man vet hur ont det kommer att göra. Hur sorgen och saknaden kommer att riva i kroppen, hur maktlösheten ännu en gång gör sig påmind.

No Comments »

Livet, vardag, semester

Livet är kort och ibland blir man påmind om vår dödlighet på ett brutalt sätt.
Det finns många som jag inte alls träffar eller pratar med så ofta som jag borde.
Det finns kvällar då jag somnar med ryggen mot min man eller då jag bråkat med pojkarna strax innan läggning. De kvällarna är alltid för många och känslan av att inte räcka till är alltid där.
Vi kommer inte att finns för alltid så vi måste ta vara på varandra. Somna inte arg ta vara på varje dag, varje stund, varje ögonblick.
Älska de dina!

——–

Tre fucking veckor har bara försvunnit och nu är semestern slut. ÅNGEST!!!! Jag har ju inte hunnit något. Hur kan veckorna bara rusa förbi?
Dagen efter att min semester började så åkte vi iväg. Vi drog raka vägen upp ”hem”. Gjorde en utekväll med C och S. Kvällen började på Loket för att lyssna på Loke. Inte en av hans bästa spelningar men helt ok. Vi fortsatte kvällen inne i stan på ett nyöppnat ställe, värsta lyxen. Spriten kostade skjortan men det var starka drinkar som serverades. Det var en mycket trevlig kväll som avslutades i rätt tid, dvs ingen baksmälla :)

Vi var kvar där uppe tills efter midsommar, försökte aktivera killarna så gott det gick med tunn kassa och halvkasst sommarväder.
Man märker mer och mer av sjukdomen i huset, även om det inte pratas så mycket om den så märks det att den finns där. Nu vet vi att behandlingen inte har tagit, cancern har inte gått i regress utan att den mer har ökat, man ska nu prova en ny behandling. Det har även vart prat om att koppla in palliativa teamet och då vet vi alla vart det bär åt för håll. JAG VILL INTE, HUR FAN SKA FAMILJEN KLART DETTA??
Sorgen i mitt hjärta kan ingen se…

Midsommar förflöt som vanligt med traktoråkning och babbel till sent på natten. S hängde kvar hela kvällen och vi hade alla en mysig kväll med massa prat, skratt, skoj, fotboll och kubb. Så som en midsommar ska vara när man har barn i mina killars ålder. MYS!!

Efter midsommar fortsatte resan till Åre (the week from hell started). Den började inte så bra med att mannen glömde köttet som var inhandlat till våra gemensamma middagar. Jag blev tvär sur, förbannad, PMS galen, kalla det vad fan ni vill. Grejen är inte att han glömde just köttet, grejen var den att det var just det som de andra förväntade sig att vi skulle göra. Jag vet att den andra familjen ser ner på oss. Vi är inte lika bra. Dessa människor är just sånna som jag väljer att undvika i vanliga fall men hur fan gör man det när man tvingas ihop under en hel vecka?
Första dagen var mitt humör i botten på alla sätt och vis. Jag gjorde mitt bästa för att dra mig undan men hur lätt är det när det var folk överallt i vårt hus? Tur att vi hade varsina hus……. Maten skulle stå på bordet prick klockan 17.30 gjorde den inte det var det en smärre katastrof, iallafall när vi lagade den…
Dagarna spenderades med blandade aktiviteter mestadels bad för våran del, men vi hann även med besök på Åre chokladfabrik, Tännforsen och Åreskutan.
Vi tog kabinbanan upp till nästan toppen på Åreskutan. Försökte oss på att gå resterande väg till toppen men killarna orkade inte samt att de frös och var hungriga. Vi var såååå nära. Hade gärna promenerat ner för hela berget med det gick inte för det stämde inte för de andra samt att barnen inte hade orkat det. Men jag ville….
Kvällarna var helt ok då spelade vi spel och drack vin.

Men att vara borta större delen av semestern är inte ok, ångesten kommer för att man känner att man har massa saker att göra som inte hinns med innan jobbet/jobben börjar igen.

20130702-015010.jpg

20130702-015048.jpg

20130702-015106.jpg

20130702-015117.jpg

No Comments »

Beslut, röd och nya skor

Det är spridda skurar med mina besök, hinner lixom inte skriva samt att jag inte har något att skriva om. Det är inte mycket som händer just nu eller tja det är ju som vanligt fullt upp. Men det är vardagssaker som tar upp våra dagar. Träning, läxor och bråk,känner att det säger allt om vår familj just nu. Gud vad jag längtar efter lugn och ro. Att inte behöva lösa konflikter, förklara matte eller passa tider. Är så trött. Varje kväll somnar jag på soffan, ibland blir jag kvar där hela natten, orken är slut.

Idag gjorde jag slag i saken,spiralen är inne igen. Det är nästan 8år sedan den togs ut. Känner att våra förutsättningar har förändrats och att det mer har varit en tidsfråga innan något börjat växa. Det föll sig så bra att vi hade en vik läk på gyn så jag smet mellan och fick det fixat. Inte en chans att jag hade gjort det om chefen vart där. Där går min gräns, ingen chef mellan bena….. Ehhh ja det lät ju ganska skumt men så e de.

De röda dagarna haglar tät just nu, så skönt med en ledig dag mitt i veckan. Även om resterande delen av veckan blir fucked up så är det värt det.

Kände att jag måste ta upp in löpning igen så jag var inom stadium outlet och tänkte fynda. Kom ut med ett par löparskor för 800kr vet inte riktigt om de vart ett fynd men men, nu är de mina så de så. Nu ska de ju bara användas oxå. Att 5km kan skrämma mig så mycket just nu, gaaaww blotta tanken får mg att inse att jag inte kommer att orka. Jag vill men orken och motivationen är inte på topp men jag ska.
Nu ska jag sova!

Over and out!

No Comments »

Hem och tillbaka igen

Påsken har kommit och gått lika fort som vanligt.tiden bara rusar förbi man hinner inte med något, iallafall känns det så. Påsken firades ”hemma” i Rengsjö, jag har svårt att förstå hur rätt det känns ju längre norr ut vi kommer. Det är som att hjärtat och själen äntligen får ro. Kanske är det en flykt från vardagen eller så är det själaro som uppnås. Oavsett vad så är det en skön känsla att vara hos familjen. Det är inte samma anstormning när vi kommer som det en gång var men vad gör det?

Jag funderar ofta på hur det skulle va att flytta hem, har tittat på hus och allt. Frågan är ju bara om vi skulle må bättre av att bo där än vad vi gör av att bo här. Det finns inget som håller oss kvar här om man räknar bort jobben. Vi har inget socialt umgänge, jag kan inte minnas sista gången som någon hörde av sig och ville hitta på något med oss. jag har slutat bjuda hem, jagvill inte hyckla, vill inte bara duga för att det bjuds på mat och dryck. Känner mig alltid så jävla utnyttjad. Jag vill ha ett rikt socialt liv men jag kan nog inte ge det som behövs för det. Jag är för egen för det.

Jaha K kämpar fortfarande mot sjukdomen, ingen vet vad utgången blir men vi alla hoppas och ber. Ber om en ljus och lycklig framtid, om trygghet och glädje. K var iallafall väldigt pigg och glad när vi var upp, ibland kunde man nästan glömma att det fanns en sjukdom där bakom masken. Det är lätt att glömma när man inte vill se.

Hur var påsken då??? Jo tack den var bra, mysig och avslappnande. Vi passade på att hälsa på barnens gammelmorfa, vi träffade nästan alla kusinerna på den sidan och vi njöt av solen och snön på bästa vis. Vi åkte ut på hölesjön och grillade. Mysigt. Det är att njuta av livet, att ta tillvara på livets så saker. Att se lilleman skratta och bli arg för att farfar fuskade i springtävlingen. Att hela familjen rusar runt på sjön och här snöbollskrig. Alla de små sakerna som vi ibland tar för givet.

No Comments »

Ångest, förtvivlan,trött

Jag tror att jag blir galen. MAT det är det enda jag tänker på. Är sugen på allt hela tiden, det är helt hopplöst att hålla diet när suget sätter in. Just nu känns allt hopplöst, förtvivlat. Vill se en förändring men inget händer och det är väl därför som jag snart ger upp. Det är som att engagemanget har försvunnit, jag vill men orkar inte. Varje dag startar jag med en ny tanke att nu är det nya tag ingen mer mat svält och viktnedgång. Varje dag blir det samma sak, klarar dagen tills jag kommer hem då jag vräker i mig allt jag kommer över.

Samtidigt som jag kämpar så retar jag mig så oerhört på de som genomgår GBS. Det känns som att folk till höger och vänster genomgår dessa operationer. Jag är inte emot operationen utan emot berömmet som den opererade får. Åhhhh vad duktig du är. Men vad har personen gjort? Den har ätit sig till fetma eller övervikt, utsatt sig själv för fara genom detta handlande. Istället för att man kräver en insatts av personen så får den en ”enkel” väg till ett smalt liv. Det är lite som lyxfällan, här får du en belöning för att du vart dum…

Det genomgående temat i mitt liv är bil, att äga, att inte äga, att måste äga. För att inte lägga till kraven som bilen måste klara. Min älskade Bettan har lämnat mig med en enorm saknad, sorg och frustration. Nu mera kör jag Renault igen och jag trivs inte alls med detta. Det gör mig bara ledsen. Just nu gör allt mig ledsen. Det är så mycket som måste fixas och lösas men jag orkar inte. Sen är det lite infekterat på jobbet och det gör vardagen lite blå.

No Comments »

WP Login